Ojojoj of dooom (privat of doom o3o Eller nåt)

Tiden för det stora slaget närmade sig. I den stora salen vid slottet, där de fått sova på det bara golvet mellan träningarna. Rummet var fyllt av spänning och rädsla, det enda som hördes var rasslandet från rustningarna och skrapandet från vapen som blev trimmade för att kunna skära sönder så mycket hud det bara gick. Att döda var den enda ordern. Ingen kände någon annan. Träningen de blivit utsatta för de senaste månaderna hade varit för hård för att någon över huvud taget skulle ha kraft att socialisera. Det var då bättre, enligt Stix. Dörrarna öppnades och skingrade det dunkla mörkret som sträckt sig ut över salen. In kom översten. En muskulös man, en varulv. Hans öde som varulv var hemskt, och att tala om det med hans skarpa öra i närheten skulle bli det sista man gjorde. Stix rustning bestod inte av mer än en väst i ett starkt material kallat mithrill, under hans svarta kläder. Hans hår hängde i smutsiga stripor i hans ansikte och hans ögon glödde av den starka spänning som kändes in i hjärtat. Han var redo.

Stix ställde sig upp på order, precis som alla andra soldater som stod på darrande ben. Många var i dåligt skick, svettningar, skakande händer och ben, trött blick. De var inte i form för strid, men de hade inget val.
Nu var det dags. Snart skulle de marschera mot fienden och slå ner så många de kunde innan de själva utplånades. Fienden var stark och stort antal, oddsen att de skulle lyckas var liten. Ändå skickades de ut. Soldaterna började radas upp. Som skytt placerades Stix längst fram. Bakom honom fanns ytterligare två rader av skyttar. Sen var det soldater med inriktning på närstrid.

Den anordnade formationen rör sig framåt i en stadig takt. Tillslut är de ute på en äng. Halt beordras och formationen stannar genast upp. Allt är tyst. Bara svaga andningar från nervösa soldater hörs. Varför har de stannat på ängen? Lätt utsatta för bakhåll, omringning eller något värre. Fienderna kanske väntar i skogen precis bredvid. Sekunder senare besvaras Stix tankar av en ensam pil som ilar genom luften. Den går rakt igenom tinningen på en ung man. Mannen faller ihop med ögonen öppna, utan gnista. Formationen rör sig nervöst, plötsligt skjuter ett pilregn ut över dem. De allra flesta lyckas skydda sig med en sköld, men ytterligare några faller ihop på marken. Sekunder in i striden och deras sida är de enda som förlorat män. Stridsrop hörs från kullen ett par femtio meter framåt. Över kanten syns nu en armé i rustningar av alla dess slag.
"Avfyra!" Stix rad sätter sig på knä och avfyrar en salva mot de anfallande soldaterna. De lyckas fälla ett flertal. Stix drar upp ytterligare en pil. Han avfyrar och följer den med blicken. Den går igenom hjärtat på en alldeles för ung lite flicka. Han ger det inte en tanke utan fortsätter att avfyra tills armén är för nära för att det ska vara värt att slösa pilar. Han drar sina svärd som ryggen och går till attack.

Stix sprang in mellan två män som höjde sina yxor för att mosa Stix. Han särade deras huvuden från kroppen och lät de falla till marken. Hans ögon glimmade till när han i ögonvrån såg ett vasst föremål flyga i hans riktning. Han hann inte avgöra vad det var, men undvek det precis. Det lämnade bara en rispa ovanför hans ögonbryn. Han struntade i den varma vätska som trängde ur det förvånansvärt djupa såret och rann ner för hans kind.

Det ska va att hon hugger mannen i låret*

Stix hade klarat sig rätt bra än så länge. Han hade ett sprucket ögonbryn, en sprucken läpp och ett jack ovanför ögonbrynet, hans lår hade även fått ett långt jack som i alla fall inte var så djupt. Han hade hamnat i underläge en gång då en stark man hade brottat ner honom och slängt bort hans vapen. Han hade lyckats komma åt sin ena dolk från skidan i stöveln. Mannen låg nu död och Stix var utan mer skada. Han vred på huvudet. På marken låg en tjej, runt hans ålder, svarthårig, rätt söt... antog han. Stix gick utan att tänka fram och gav mannen som stod vid henne en rejäl spark i sidan. Mannen tog flera steg åt höger, men lyckades stanna på fötter. Han gick till anfall mot Stix som sträckte ut sitt ena svärd. Det gick igenom mannens hals. Stix gav tjejen en kort blick innan han undvek ett hugg mot bröstkorg.

Stix låter sina svärd vina omkring och splitta upp kött för att skada så många fiender som möjligt. Han vänder sig om igen för att slå till, men synen som möter honom gör att han stannar upp. En flicka, så lik honom själv att det är spöklikt slår ner en från hans egen sida. Han står som förstenad i flera sekunder innan en intensiv smärta skjuter ut från hans mage. En stor hammare har träffat honom. Det svartnar för ögonen. Han är blind men väl i medvetande. Hans bröstkorg värker, hans mage känns knappt. Minst tre revben måste vara brutna efter det rejäla slaget. Han tryckte handflatorna mot sina blinda ögon i panik. Vad fan är det som händer?! Ytterligare ett hårt slag, den här gången i ryggen. Han kan nästan höra hur ytterligare ett revben går av. Han ger ifrån sig ett plågat ljud.

Stix höjde sitt svärd och svingade det mot ljudet där han trodde att personen med klubban höll till. Ett mans skrik ekade mellan skogarna. Stix såg ingen tirumf i det han lyckats med utan försökte förtvivlat att få tillbaka synen. Det var svart.
Till slut gav hans sinne upp och han föll till marken. När han senare vaknade upp hade han bara ett svagt minne av att bli släpad över ett mjukt underlag, säkert gräset. Han slog upp ögonen och såg sig omkring.

Stix försökte långsamt att sätta sig upp men föll genast tillbaka ner på bädden.
"Jävlar.." Hans bröstkorg dunkade. Han fingrade försiktigt vid sina revben, kände att de var brutna. Två var verkligen brutna medan ett osäkert antal hade sprickor. Han såg mot elden. Tjejen satt där. Han gav henne en kort blick innan han återvände till att undersöka sig själv.

Stix bara höjde armen och visade runt revbenen.
"Bandagera här, det måste hållas stadigt medan det läker." Han ignorerade hennes hälsning och försökte mödosamt att sätta sig upp. Han behövde inga vänner, inte nu, inte senare. Kom han närmare henne skulle förlusten vara större om hon dog. Han kom tillslut upp i sittande ställning och fortsatte undersöka sina revben. Han hade tur, alla ben skulle kunna läka rätt om han bara kunde få ett stöd i form av bandage.

"Stoppa blödningen.", sa Stix snabbt innan mannen hann svara Dimitte. Han pekade på mannens arm som blödde kraftigt, det där skulle sluta illa om de inte lyckades stoppa blödningen, fort. Stix hade svårigheter med att röra på sig och gjorde därför ingen ansats att hjälpa till med att linda om. Han satt bara och stirrade medan han noga studerade hennes val av ört och metod.
Bröstkorgen bultade fortfarande, men han brydde sig inte för tillfället. Om fienden skulle återvända skulle han vara ett lätt offer, med så stor svårighet att röra sig. Fast som alv hade han bättre läkekraft och skulle därför vara på benen igen om några få dagar, ett exakt antal var svårt att säga.

Stix ryckte på axlarna.
"Det funkar.", sa han kort och drog fram sin ena dolk ur stöveln. Han började vässa kanterna.
"Du kämpade bra.", mumlade han kort efter en kort tids tystnad. Han pratade sällan med folk, men att ge henne den kommentaren förtjänade hon ändå. Hon var duktig. Speciellt med dolkarna. Mannen som precis fått sin arm omlindad hade Stix inte sett mycket av under striden, men han kunde se att mannen var duktig på närstrid.

Dimitte tittde förvånt på killen från andra sidan elden. Hennes kinder blev röda och hon blev tvungen att titta bort. Hon hade aldrig fått en komplimng för sin stridskonst. "Tack." Fick hon fram under pressade lungor. "Du var också bra, jag menar, du räddade ju ändå mitt liv. Och det är jag väldigt tacksam för. Hon gv honom en svag nick och höll fast hans blick med sin egen. Han skulle inte få komm iväg den här gången. "Vad heter du?" hon fortsatte att titta på honom då hon inte ville bli avsnäst. Det hatade hon.

"Ju mindre personlighet desto bättre.Förlusten blir mindre om man inte känner sin sida.", sa han utan att släppa hennes blick. När han avslutat sin mening såg han in i elden. Hans bröstkorg värkte för varje andetag. Han la sig långsamt ner. Med händerna vilandes på bröstkorgen slöt han ögonen. Han var utmattad trots att han inte hade någon aning om hur länge han varit medvetslös.
"Föresten bör vi hjälpa till med att hålla vakt. Men jag börjar sova, okej?", mumlade han ut i luften.